ilovesomebody

Minnen som dras upp till ytan. Hela tiden... Jag älskar minne, oavsett om de är sorgliga eller lyckliga så är de endå allti vackra och en del av mig. Utan minnena skulle jag inte vara jag.

Det var en riktigt bra dag. Allt var bra, alla var glada.
Men så plötsligt står han framför mej och säger att han inte behöver hämta sina saker för han behöver de inte dagen därpå. Han behöver dem aldrig mer säger han. Jag frågar varför och han säger att det är för han kommer sova. Jag frågar var och han pekar neråt... Jag ser hur ont de tar i honom att säga det. Jag vet ju vad han menar så jag bara säger nej och kramar honom hårt och länge. Först står han bara där stel som en pinne men efter en stund känner jag hur han släpper taget, slutar försöka verka stark, låter tårarna rinner ner längs kinderna och kramar tillbaka. Ingen säger något, vi bara står där.
Han säger att inget har nån betydelse, jag säger att det visst har det, det finns många som bryr sej om honom och älskar honom, det är det som betyder, det är det som räknas<3